Mitt enda relationsråd. /Michis

Under hela mitt inte alltför långa liv så har jag inte kommit fram till alltför mycket vettigt, (förutom klia dig inte i ögonen när du handskats med färska chilifrukter) men en sak har jag kommit fram till när det gäller relationer.

Du kommer att bli behandlad så som du anser att du förtjänar att behandlas.

Det gäller både vänner och kärlekar, den tanken.
Om du har en ”vän” som umgås med dig mest för att du är en snäll människa som tycker att det är okej att låna ut pengar på obestämd tid, ställa upp och skriva telefonabonnemang i ditt eget namn fastän det ska nyttjas av kompisen, låna ut kläder och skor och få tillbaka dem i oanvändbart skick och så vidare och du fortsätter att acceptera detta för att ”Men vi har ju varit vänner så länge och jag vet ju att min vän är som min vän är.” – då kommer det negativa beteendet att fortsätta i all evighet.
Din vän är ingen vän, utan en igel.
Du kämpar på, för det är ju jobbigt att konfrontera vänner. Speciellt om man delar vänkrets och speciellt ifall din så kallade vän redan är rätt bra på att fabulera kring vad som händer rent allmänt med andra och med dem själva.

Det är då du får fråga dig själv: Vad är du värd egentligen?
Är du värd att bli behandlad som skit bara för att du är snäll?
Är vänskapen värd den ständigt gnagande misstanken om att du egentligen blir lurad dagligen och stundligen, att du blir utnyttjad för att du låter dig utnyttjas?

Eller är du värd bättre?

Samma sak när det gäller kärleken – om den du älskar fnyser åt att du är så himla korkad, att du aldrig skaffar ett jobb eller att det inte går så bra med dina studier, att du är så fet och ful och… Ja, du vet.
Om din älskade inte vill stänga av TV:n och umgås med dig när du känner att du inte klarar en sekund till utan att få prata med den du älskar, om det verkar som att vänner, dataspel, krogen eller något annat kommer långt före dig på priolistan, då är det återigen dags att fråga sig om det verkligen är värt det.

Visst är det jobbigt att leva ensam. Att våga sig ut i det stora ingentinget. Kanske hade man inga vänner utom de gemensamma och är man den som vågar ta steget och gå så får man inte behålla dem, eftersom man då är den onda i sammanhanget, men… Det finns nya människor att träffa där ute, om man bara vågar steget.
Det finns gott om människor som är snälla, kärleksfulla och som skulle göra vad som helst för förmånen att få hålla just dig tätt intill sig och kalla dig för älskling.

Men dem kommer du aldrig träffa om du väljer att hålla fast vid någon som mest är tillsammans med dig av gammal vana och ren bekvämlighet, eller för att helt enkelt ha någon som höjer deras självförtroende genom att acceptera att bli behandlade som skit.

Nä.

Du är värd bättre än så. Det tror åtminstone jag.

För längst inne där inne så vet du med dig att du förtjänar att behandlas som den fina människa du är.
Såvida du inte är en sån där fin människa förstås. I så fall förtjänar du väl precis vad du får antar jag… Men risken är ju rätt stor att du känner att du inte är en fin människa bara för att det är vad du får höra hela dagarna.

Alla gör som de själva vill, precis som vanligt. Jag vet bara att man visserligen vet vad man har och känner man att det är så man vill ha det så är ju allting jättebra, men ibland så undrar jag över varför människor håller fast vid någon, vare sig det är så kallad vän eller så kallad käraste, som varken beter sig som vänner eller som någon som älskar dig bör göra.

Självplågeri?

Vad vet jag.
Jag vet bara att det var först när jag fann någon som älskade mig för den jag är och som accepterade det som jag förstod att man inte behöver nöja sig med någon som älskar en för att man ser cool ut, eller för att man är smart och snygg, eller för att man målar bra eller kan memorera en bok – utan just för att man är den man är, en människa helt enkelt, med alla fel och brister.

Det är den kärleken jag unnar er alla.
Nöj er inte med mindre.
Det är mitt enda relationsråd.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Michaelas tankar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mitt enda relationsråd. /Michis

  1. erviluca skriver:

    Håller med! 🙂

  2. *CatEye* skriver:

    Klokt! Tumme av mig!Kram C

    • Michis skriver:

      Man tackar. Inte för att jag vet om det är så himla klokt egentligen, men det är det enda råd jag kan ge, som sagt var.

  3. Ninapinas skriver:

    Du jag kunde inte sagt det bättre själv.Så är det ju, men kanske inte lika fullt så enkelt i realiteten. Man har ju en tendens att hänga upp sig på vissa saker.

    • Michis skriver:

      Enkelt är det sannerligen inte.Fast nu när jag lärt mig det så har jag lärt mig lite mer att ta sånt med en klackspark. Om folk inte behandlar mig väl så förtjänar de inte att vara i min närhet.Därmed inte sagt att man behöver tassa på tå runtikring mig eller att man ska hålla med i allt jag säger, nej, absolut inte, men man ska liksom inte ta för givet att allt mitt är deras om de ber om det.Jag gör allt för mina vänner och för dem jag älskar, men inte i all oändlighet. Lönar man min välvilja med falskhet så sväljer jag inte längre och fortsätter vara snäll i hopp om att de ska ändra sig, jag ber dem fara och flyga.Tror det kom när jag fick barn. Helt plötsligt kände jag att min energi kan gå till viktigare saker än vänner som inte är vänner egentligen, eller energitjuvar i största allmänhet. Har nog aldrig mått så bra som nu, unnar alla den insikten, bara. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s