Nä, graviditet är verkligen ingen sjukdom. /Michis

Men, som Pari skriver, man blir sjuk av att vara gravid.

Graviditeten i sig är frisk – rena hälsotecknet, uppenbarligen har allt fungerat som naturen har tänkt sig det. Spermie mötte ägg, violiner (pyttesmå sådana så klart) började spela där i äggstockstrakten, det befruktade ägget sjönk ner och landade mjukt och fint i livmodern och bäddade in sig varmt och gottigt i det där härligt köttiga och delade sig precis som det ska vara.

Men sen.

Illamåendet. Värken i brösten och bröstvårtorna som skriker av smärta när duschstrålen träffar dem. Kissnödigheten. Tröttheten. Molvärken från och till ifrån livmodern. Man tror att man ska ha mens när som helst för att det gör så förbaskat ont.
Och då snackar vi bara symtomen innan man inser att man kanske är på smällen.

Sen får man ett plus på en graviditetssticka och blir antingen jävligt glad eller väldigt orolig, beroende på om det var ett glatt besked eller inte.
Efter det har man ju ett val. Antingen ringa jublande och glädjestrålande till sin barnmorska och boka tid för ett möte, eller så ringer man barnmorskan och bokar tid för ett inte så glädjestrålande möte som kommer att avsluta graviditeten.

Väljer man att behålla barnet, trots de tidiga varningssignalerna så kommer de riktiga härligheterna, om man har otur.

Det vill säga, kraftigt jävla illamående dygnet runt. Halsbränna. Foglossning.
Ligamentsmärtor från livmodertrakten till, när de börjar bära en större tyngd. Konstiga sug.
Ännu mer kissnödig än vad man trodde var möjligt, hela tiden. Svullna kroppsdelar, inte bara magen, utan brösten och fötterna också. Gravida fötter ser inte riktigt mänskliga ut, eller snarare så ser de ut som jag föreställer mig att lik som legat i vattnet under lång tid ser ut. Uppsvällda så man bara skönjer att det faktiskt är en mänsklig fot.
Hårigare ben. Anemi då den lilla parasiten i magen glatt snattar åt sig allt järn i kroppen. Hemorrojder. Trög mage. Eventuell benskörhet, återigen för att en liten parasit bygger upp ett eget skelett.

Sen kommer själva förlossningen då man spricker både här och där om man har otur. Har man tur slipper man det, då är det bara att se fram emot cirka två månaders avslag, där man behöver jätteblöjor första tiden för att ta hand om det obeskrivbara äcklet som kommer ur en. 
Men sen är ju åtminstone graviditetstiden över.  

Om jag har missat något så är det bara för att man som tur är, när bebisen är ute, drabbas av svår sömnbrist också, så man inte minns något, så minnesförlust är en varaktig bieffekt av den där graviditeten.

Jag är absolut inte bitter över att ha blivit mamma, jag är bara en smula… vad ska man säga. Småsur över att allt inte nödvändigtvis är rosenskimrande och jättevackert och gullegullfluff hela tiden.
Jag kände mig lite lurad på det hela så att säga.
Någonstans när barnmorskan lite tröstefullt påpekade att jag faktiskt kunde få låna en rullstol för de dagar när jag inte klarade av att gå ens med kryckor på grund av bäckenuppluckringssmärtorna så kände jag att idén om att odla bebisar i jättestora provrör inte kändes helt dum.

Men visst, det gick ju över.
Vi har fått jordens finaste barn, precis som alla andra föräldrar.
Det väger upp allt, det gör det faktiskt.
Fast det är när jag läser ovanstående som jag funderar lite över ifall det blev en del psykiska biverkningar av graviditeten med. Som komplett galenskap – med tanke på att vi faktiskt vill ha fler barn.

Utan tvivel är man inte riktigt klok, som den kloke mannen Tage Danielsson sa en gång i tiden.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Michaelas tankar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

40 kommentarer till Nä, graviditet är verkligen ingen sjukdom. /Michis

  1. Ninapinas skriver:

    Och vet du?Man är korkad nog att göra det (barn) om och om igen.Lika illamående och ont som tidigare.Men förlossningen och tiden efter var så mkt enklare. Faktiskt.

    • Michis skriver:

      Hm. Du är säker på att du bara inte var så trött att du inte minns hur illa det var? *tittar skeptiskt på* 😉

  2. HUGGTANDEN skriver:

    Ja, och det där har jag gjort 5 gånger! Snacka om att man är skruvad – och det är där som minnesförlusten är bra! Men fy fan – man ska bojkotta alla tidningar med utvilade, välsminkade nyblivna mammor som fotograferas med små välmående, leende bebisar. Där finns fan ingen kolik, inga spyfläckar eller trötthet. Falsk marknadsföring som får småbarnsföräldrar att känna sig misslyckade. Bu!

    • Michis skriver:

      Vad hetterenuigen… Mama.Mama är väl typ en sån där. ”Jag födde barn för tre timmar sen, men titta vad snyggt det är med högklackat nu när jag poserar för bilder. Självklart väger jag numera mindre än vad jag gjorde när jag blev gravid, jag bara raaaasar i vikt när jag ammar, så nu väger jag 37 kilo. Barnet vägde 5 kilo och jag födde helt utan bedövning och vi mår prima!”

  3. Ninapinas skriver:

    Tredje gången var jag sjukskriven i 2 månader av illamående. Foglossningarna var ett helvete.Men jäklar vad fort han kom, 2 st krystvärkar. Jag glad som en lärka hoppade upp och var sååå glas att han var ute och att graviditeten var över. Jag var då 36 år.

    • Michis skriver:

      Hahaha… Vilken skön reaktion! Äntligen ute, tjoho! :DJag hoppade inte, hade foglossningar kvar i mer än en månad efter att själva klumpen var ute. Knäcker fortfarande till ibland, tjoho. :/

  4. Tullans teori skriver:

    Ha ha ha, stackare! Förstår plötsligt att jag hade helt fantastiska graviditeter! Men på´t igen ba´!

  5. Fröken Nattuggla skriver:

    Jag är väl sjuk men jag längtar efter att få vara gravid. Såklart lockar ju bebisen men jag som alltid förut velat adoptera vill nu ha en bebis i magen. Biologisk klocka kanske?

    • Michis skriver:

      Alltså… man måste ju tydligen inte ha nån form av helvetesgraviditet där man funderar kring ifall man hette Rosemary egentligen och ifall inte grannarna verkar lite väl märkliga… Det finns tydligen mammor som strålar av hälsa och glädje under hela sin graviditet och som saknar varje sekund av att vara gravid när bebisen väl är ute. Det var bara så när jag var gravid att jag inte riktigt kunde njuta av det. När folk tittade med något litet blött i ögonvrårna på min gravida mage och sa: ”Åh så häääärligt att vara gravid!” så kände jag för att mölja in deras tänder med min knytnäve. Jag blev omsprungen av gamla tanter med rullatorer. Men som sagt… Jag såg även gravidisar med bara söta små magar och i övrigt var de vältränade och supersnygga. De travade runt med tights och storskjorta och högklackade skor och bara strålade och log av glädje och när jag nämnde att jag fick akupunktur mot foglossningssmärtor så sa de: ”Åååh, du MÅSTE testa gravidyoga, det är jättehärligt när man känner sig lite nere.”Men som sagt… jag är inte bitter.

  6. Henrico skriver:

    Men guuu va ni gnäller, pjokiga eller? 🙂

    • Michis skriver:

      Du påminner mig lite om en karl som med lidande min berättade för sina killkompisar att förlossningen hade varit det värsta han varit med om. När hans hustru klämde fram deras välskapade son hade hon hållt honom i handen och vet du – ”Det var fan det mest smärtsamma jag någonsin varit med om när hon tog i, aj, vad handen värkte efteråt!”

  7. Henrico skriver:

    Ha ha ha, retas ju bara. OK?

    • Michis skriver:

      Ja, men jag trodde det framgick av min förra kommentar till dig här ovan att jag förstod det?Glömde jag smileysar?Är nog för trött för det här nu.;-)

  8. Fröken Nattuggla skriver:

    Som den där kvinnan som är surrogatmamma och har gått igenom minst 11 graviditeter för andras räkning bara för att hon älskar att vara gravid. Det ger lite perspektiv på hur olika man kan känna det 😛

    • Michis skriver:

      Jo. Men hon lider ju helt uppenbart av någon form av mental störning. ;)Eller så njuter hon bara av att veta att hon inte behöver gå upp på nätterna och ta hand om illvrålande nedbajsat knyte efter graviditeterna.

  9. Fröken Nattuggla skriver:

    Lite stört är det ju. Lite synd om hennes egna barn som får en massa ”syskon” som de sen aldrig får lära känna också. Visst är det ädelt att vara surrogatmamma i vissa fall men i hennes verkade det handla mer om själviska motiv och till viss del pengar. Självklart ska en surrogatmamma ha ersättning, det blir dock lite läskigt om hon ser det som sin huvudsyssla att föda barn åt andra kan jag tycka.

  10. Haggann skriver:

    Hade väl förhållandevis lätta graviditeter, inte så mycket smärtor men en del illamående. Men oj vad jag tyckte förlossningarna var jobbiga, hade inga såna där ”krystkänslor ” utan bara ont. Ändå chansade jag och gjorde det en gång till, ännu värre blev det…Men såna söta underbara ungar jag fick, och nu har jag dessutom ett barnbarn, en liten gullig kopia av min dotter…

  11. Eva skriver:

    Man kan ju undra vad det beror på att det blir så olika för olika kvinnor.Jag hör till kategorin som mådde strålande bra fram till V36.Lite ömmande bröst men inte ett illamående, inte en hård mage eller en smärta fram till V36.Jag ledde till och med gympapass två månader innan Bebis föddes.Som sagt…….vad beror det på att det är så olika.Har du någon aning?

    • Michis skriver:

      Inte en susning. Det är bara orättvist. ;)Nej, men ärligt, jag är naturligtvis jätteglad att höra att massor av människor mår suveränt bra och orkar och allting, för det är ju så det ska vara.Samtidigt blir jag lite sur över att de av oss som får problem ofta behandlas lite nedlåtande, med just orden att graviditet inte är en sjukdom. Nä, visst. Det är det inte. Men sjukskriven blev jag ändå, inte för graviditeten, utan för att jag inte kunde gå, sitta eller stå, eller ens ligga, utan att ha ont någonstans.Jag är fortfarande imponerad över att det inte kom ut en Panodil istället för en bebis, för på barnmorskans inrådan så maxade jag Panodildos dagligen i fyra månaders tid, vilket naturligtvis inte är bra, men alternativet var ju att vara helt orörlig, vilket inte heller är bra. :/Jag antar att alla hormoner och grejer helt enkelt gör olika saker med olika kvinnor.

  12. Han kallar mig Mysan skriver:

    Åh, då vet jag vad som väntar mig 😀 har än så länge inte haft illamående eller ont någonstans men jag gissar att nu när jag börjar bli så stor att det kanske kommer. Håller tummarna att jag slipper, känner kvinnor som blivit sängliggande och haft otroligt ont, så varje dag utan smärta tar jag som en bonusdag samtidigt som jag håller tummarna.

    • Michis skriver:

      Jag säger nej. Du kommer att fortsätta må alldeles underbart. Dessutom kommer du få bebisen utan minsta smärta eller behov av smärtlindring. Möjligen piper du lite just när h*n kommer ut, men direkt efteråt ser du ut som Charlotte i Sex and The city när hon precis fått sin flicka.Du kommer också kunna jogga marathon hela tiden ända fram till förlossningen, frågan är om du inte kommer fortsätta jogga även under själva förlossningen och bara klämma ur dig ungen på målsnöret.Jag vill inte höra om annat. Du ska ha det fantastiskt, säger jag!Jag hoppas verkligen det i alla fall! 😉

  13. Han kallar mig Mysan skriver:

    Haha 😀 ja, vi kör på det, det låter smidigt 😀

  14. Bokmalen skriver:

    Tänk vad olika det kan vara. Själv har jag aldrig varit så frisk och stark som just under graviditeten med Dottern. Jag kände mig oövervinnerlig. Visserligen var mina fötter som spärrballonger och visst stod jag i duschen på nätterna för att svalka dessa klumpar, men för övrigt.. underbart var det.

    • Michis skriver:

      Jag är avundsjuk. Kan bara hoppas att nästa graviditet blir så där som de ”ska” vara istället för att jag känner mig pigg och mår bra två veckor av fyrtioen.

  15. Islandsmamman skriver:

    Med Sonen mådde jag prima. Inget ilamåenda, ingen uppsvullnad, inget ont – inte ens när jag födde honom.Med Dottern hade jag sura uppstötningr av vatten och ALLT annat, satt i rullstol för jag hade ont i ligamenten och ovanpå det foglossning överallt, som ett illa hopsatt pussel, haha. Så OLIKA det kan vara i SAMMA kropp!Jag hoppas på barnbarn om sisådär 10 år. Det blir bra det 😉

    • Michis skriver:

      Det är konstigt det där. Att samma kropp i samma tillstånd kan vara så olik. Men det är ju ändå det jag får lov att hoppas på, att nästa graviditet blir besvärsfri.

  16. Ister skriver:

    Jag har bara burit och klämt ut ett barn. Men jag måste säga att jag mådde skitbra hela tiden, trots foglossningen på slutet. Kräktes en gång under hela graviditeten, mådde aldrig illa…gick upp 5 kilo som jag snabbt gick ner med råge när jag ammade. (Sen fortsatte jag att äta som under amningen … och har gått upp 20 kilo)Så jag hade kunnat tänka mig ett gäng till.

    • Michis skriver:

      Bara det där är jag avundsjuk på, folk som nästan inget går upp i vikt och som efteråt går ner allt tack vare amningen.Det är först när jag nu slutat amma som jag börjat gå ner i vikt.Bah.

  17. Ister skriver:

    Förresten, jag födde med bara lustgas som smärtlindring.

  18. Islandsmamman skriver:

    Äh lustgas är för mesar. Jag nynnande mig igenom de få värkarna med Sonen som gjorde lite ont. Barnmorskorna bara skrattade åt mig – jag skämtade, bad om svarta förlossningstrosor med spets på och frågade efter Yatzy medan jag var inne på förlossningen. ”Freak” tror jag mig ha hört någon mumla ;-)Med Dottern fick jag vara med om det lite mer på riktigt och då tog jag faktiskt lite lustgas, hehe 😉

    • Michis skriver:

      Okej. Några få värkar som gjorde lite ont?36 timmars förlossning där de första trettio timmarna kändes smärtsamma, fyra timmar kändes förbannat smärtsamma och två timmars krystvärkar.Sen undrar folk varför jag aldrig skrev någon förlossningsberättelse.Jag borde kanske göra det. Som preventivmedel.

  19. Epazote skriver:

    graviditeter är som du säger ingen sjukdom, men man kan drabbas av de mest konstiga saker under tiden man är gravid. ena graviditeten låg jag på sjukhus 5 månader – hotande förtidsbörd, fick knappast gå ur sängen ens för att gå på toa. han föddes ändå 6 v för tidigt, andra gången missfall på en tvilling, sjukskriven resten av tiden, födde 5 v för tidigt.tredje gången, sammandragningar från 3e månaden, åt bricanyl i kramplösande syfte, sjukskriven och beordrad vila, födde 4 v för tidigt. gick upp drygt 20 kg vid varje graviditet ändå. btw, alla är förlösta med kejsarsnitt dessutom eftersom de låg i säte och var prematurer.

    • Michis skriver:

      Ja, man kan ju det. Graviditeten är ingen sjukdom, men de tillstånd den kan orsaka måste definitivt kunna kallas för sjukdom…

  20. Islandsmamman skriver:

    Jösses, det är tur att jag inte fick en sån förlossning för då hade jag nog inte vågar göra om det. Jag är en riktig fegis, faktiskt 😉

    • Michis skriver:

      Hehe. Jag har hört rykten om att det åtminstone inte ska behöva vara lika långdraget nästa gång. Hoppas kan man alltid.Men det är efter den pärsen som jag konstaterar att man är precis lika duktig vare sig man efter 32 timmars värkar är helt slut och får en EDA för att kunna sova en timme innan man tar tag i det värsta igen eller om man har en sextimmarsförlossning helt utan smärtlindring.;-)Det finns liksom gränser för vad man orkar med. Både mamma och bebis. Och jag är glad över att leva i ett land där det finns hjälp att tillgå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s