Som uppväxt i en rediger bonnaby så romantiserar jag inte lantlivet… /Michis

Tycker Natalie Kazmierska beskriver det så bra i sin krönika här.
Stressade innerstadsmänniskor får en grym längtan tillbaka det (o)naturliga och oförstörda och köper därför rostiga mjölkhinkar som moderna bönder inte skulle ägna en blick åt, bakar surdegsbröd som moderna bönder inte har tid att ägna sig åt och har på sig ekologiska bomullskläder som moderna bönder för all del skulle kunna ha på sig ifall det inte vore för att de köper kläderna på Jula istället.
Grova generaliseringar, jag vet.

Det finns säkerligen moderna bönder som ägnar sig åt surdegsbakande, rostiga hinkar och Ralph Lauren-skjortor, det är bara det att jag aldrig känt några såna.
Det är ju så det är ni vet, man skriver utifrån det man känner till.

Det av lantlivet jag känner till är dynga. Mycket dynga. Dynga som jag fortfarande kan identifiera på doften när det är gödslingsdags. Där andra rynkar näsan och säger att det luktar skit drar jag in doften av svingödsel uppblandat med hönsgödsel och en och annan koblaffa. Det är inget jag skryter med, det är bara så snoken funkar efter många år vid olika åkrar och dyngskapande djur.

Vad mer känner jag till? Hembakta bullar, absolut, men knappast med egenodlad säd och så vitt jag kan minnas så fanns det inte en enda surdegslimpa genom min barndom. Skogaholmslimpor däremot. Och för all del, hembakade rågkakor som var försvinnande goda.
Rostiga hinkar? Nja, plast brukar inte rosta. Metallhinkar med rost kasserades eller putsades upp ifall de inte var trasiga.

Vad minns jag mer? Huvudlösa kattungar, eftersom sorkarna ute i ladugården gjorde processen kort med dem när kattmamman inte var i närheten. Ja, våra sorkar åt katter. Ni förstår kanske varför den där drömmen om att sova över på höloftet genomfördes med skräckblandad förtjusning?

Jag minns slakt av grisar och nötkreatur. Hur slaktaren körde upp en blodig tumme i ansiktet på mig och frågade om jag ville suga på den varpå jag svarade att jag aldrig hade sugit på tummen och hur slaktaren förtjust kacklade att jag minsann inte var någon kvackelmagig unge inte.

Nä. Man tenderar att inte bli det om man får vara med och se hur det kan fungera. Hade det varit storskalig industrislakt hade jag nog varit förfärad, men nu tyckte jag aldrig att det var otäckt. Djur föddes, djur dog. Däremellan tillverkade de fler djur, åt och tillverkade mängder med gödsel.
Det är liksom så det är.

…och som sagt, jag minns inte en enda Ralph Lauren-skjorta i motljus.
Det måste vara fel på mitt minne, med andra ord.
Ja, eftersom jag aldrig känner igen mig när jag läser inredningsreportage med hem inredda i ”lantlig stil”. Den lantliga stil jag minns har plastgolv och furukök. Inte vitlaserade furukök, snarare den där lackorange stilen som furu får när den åldras.
Jag kan inte heller minnas att min barndoms bondmoror var smala, slanka varelser med vita spetsar på skira kjolar. Snarare minns jag blåkläder och gödselstänkta gummistövlar.

Jag inser ju mer och mer att jag borde åka tillbaka, köpa tillbaka mitt barndomshem (något av dem) och genast förverkliga den moderna versionen av drömmen om lantlivet.
Jag misstänker bara att grannarna där ute kommer att skratta åt mig.
Och tro mig, det är inte roligt när man känner alla vid namn det… Att veta att de skrattar åt fjollerierna.
Fast i och för sig. Väntar jag tillräckligt länge så kommer väl alla att ha flyttat till stan och på landet bor bara journalisterna från innerstan som till slut tagit mod till sig och övergivit Söder för lite riktig lantluft.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Michaelas tankar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Som uppväxt i en rediger bonnaby så romantiserar jag inte lantlivet… /Michis

  1. K E N skriver:

    Mången ”gröna-våg”bonde vaknade snabbt ur den rosa (gröna) drömmen sedan de sålt lghten i stan, flyttat ut på landet och kämpat sig svettiga mot naturen som inte är så rosenskimrande irl. Fast visst är de vackert på landet, bara jag slipper bli bonde ty jag är för lat att jobba dygnets alla ljusa timmar, veckan runt, året runt. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%B6na_v%C3%A5gen

    • Michis skriver:

      Jodu, jag tänkte på det där fenomenet när jag skrev och småskrattade lite för mig själv. Det ser ju så lätt ut när man tittar i inredningstidningar och trädgårdstidningar, men i verkligheten är naturen ett rätt svettigt ställe att vara på. Och om dygnets alla ljusa timmar räckte till, är du mjölkbonde så ska du ju upp vid halv fem även när det är vinterhalvår. 😀

  2. viba skriver:

    Med den insiktsfullheten behöver du inte vara orolig för ditt eventuella lantliga framtida boende. Landsbygdsborna välkomnar nog dessutom alla barnfamiljer även om de köper färdigbakat bröd.. : )

    • Michis skriver:

      Haha, nä, jag får hoppas det. :-DTror säkert de skulle vara välkomnande, så länge jag inte gör något annorlunda. Om inte saker och ting ändrats där jag kommer ifrån får man nämligen passa sig väldigt noga för att ”tro att man är nåt.”

  3. Anita skriver:

    Apropå ditt svar till viba: min familj flyttade tillbaka till min pappas hemby (när jag var 10-12 år gammal). Vi startade verksamhet där (kiosk i en by där det saknades butiker). Direkt kom byns ”intresseklubb” och sa: vi ska konkurrera ut er. Intresseklubben försökte med flera olika aktiviteter (café, minizoo, kiosk i den gamla oanvända skolan etc.). Gissa vem som avslutade sin verksamhet sist – VI ;-)Jantelagen är väldigt tydlig på landsbygden.

    • Michis skriver:

      Jodu. Den är ju det. Eller kan vara, säger vi lite mer diplomatiskt. Och alla kräver fullservice av den lokala bybutiken, men ingen vill handla där ”för det är för dyrt”, istället åker de till närmaste stormarknad istället.

  4. omtänksam skriver:

    Ojj!Det har var (ursäkta ordvalet) fanimej det bästa inlägget jag läst på länge!Vilka känslor, tankar och fantasier blandat med aha-upplevelser jag fick….Tack Michis för dom målande och tänkvärda raderna!!!!Kram :))

  5. Lindalou skriver:

    Jag kom direkt på att tänka på alla snajsiga gummistövlar de där bondromantikerna har. Fina, ljusa färger och vackra mönster. Skulle kanske inte funka lika bra i en ladugård.

    • Michis skriver:

      Jo, de funkar ju bra ifall man tycker att det är okej att de inte är fina och ljusa efter första användningen. Jag har hittills aldrig känt en bonde som inte lämnar gummistövlarna på farstutrappen om man säger som så. :-DDe har ju en tendens att suga i sig av odörerna, så även om man spolar av dem så luktar gummit skit, helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s