En ytterst märklig känsla, för mig i alla fall…

När jag hade  gåggat fjärde varvet i elljusspåret (som jag har för mig är en kilometer långt) så sneglade jag lite längtansfyllt mot utsikten att gågga ett varv till och kände mig faktiskt lite ledsen över att min lediga timme var slut så att jag inte hann ett varv till innan det var dags att gå hem.

Med Tiger Army, The Sisters of Mercy och lite Spetznas i lurarna så kändes det nästan som att klockan stod stilla när jag lufsade runt. Mötte en liten tant i spåret och så mötte jag henne igen och då sa hon: ”Har du redan sprungit ett varv?”

Jag kunde liksom bara svara: ”Ja!” och sedan le stort.

För ett år sedan vid den här tiden så hoppade jag på kryckor och skulle jag längre sträckor var jag tvungen att ta till rullstol.
Det är det här jag drömde om och längtade efter.
Bara snöra på sig ett par skor och kunna studsa, lufsa, gå, jogga, springa och svettas riktigt ordentligt.
Helt jävla fantastiskt, rent ut sagt!
Även om jag medger att det inte alltid är så att jag längtar efter att ge mig ut.
Jag är ännu inte i läget att jag tycker att ösregn är ett bra väder att springa i.

 

…och som en liten sak att nämna i förbifarten så förstår jag helt plötsligt varför det heter Mördarsnigel – de jäklarna är livsfarliga att halka på!

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Norrköping. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till En ytterst märklig känsla, för mig i alla fall…

  1. Ninja Ister skriver:

    Jag sa ju det.

  2. Johan C skriver:

    DU michis nästa gång så får du gärna springa ett varv extra åt mig så att jag också för lite motion. 😉

    För du vet man lider ju lite av åkomman ignavus vermis och då kan man ju inte hålla på och ränna runt i skogen bara så där.

  3. Johan C skriver:

    Nej latmask 😉

    • Michis skriver:

      Ah, den gamla åkomman. Ja, jag lider av den jag med. Behovet av en timmes egentid är dock starkare än latmaskens lockrop. Det är mer vilsamt att ta sig runt varv efter varv i elljusspåret än att försöka ligga på soffan hemma med två ungar som står och sliter, drar och tjuter sig blåa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s