Jag längtar till jobbet.

Det här med föräldraledighet, det är en fantastisk uppfinning.
Jag är så förbaskat glad över att leva i ett land där vi har arbetat fram en föräldraförsäkring som ger folk möjlighet att vara hemma med barnen i så många lyxiga månader.

Det går dock inte att förneka att det är ett missvisande namn, det där med ”föräldraledighet”. Visst – man är ledig från sitt ordinarie arbete, för all del.
Istället så går man ju in i en dygnet-runt-jourtjänst. Chefen på jobbet som kanske är lite schysst och låter en gå hem tidigare någon dag utan avdrag på lönen byts mot en väldigt kort liten minichef som luktar illa, skriker rätt mycket och som aldrig någonsin tillåter regelbundna raster och en timmes ostörd lunch.
Dessutom kan man inte säga upp sig ifall man inte orkar längre.

Nä, jag längtar tillbaka till jobbet.
Det ska bli så skönt att få sköta sina arbetsuppgifter utan att bära på ett barn samtidigt.
För att inte tala om att man faktiskt får ta ”nödvändiga” pauser under arbetstid, detta utan att chefen står på toalettgolvet och illvrålar av ilska under tiden.
Arbete?
Pfft, det borde inte heta arbete! Just DET borde heta ”föräldra-ledighet”, för under arbetstiden får man vila sig lite från föräldrajobbet!

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag längtar till jobbet.

  1. Ninja Ister skriver:

    Jag minns kollegan som kom tillbaka från föräldraledigheten med 4 barn under 6 år, de skulle ha en tredje som blev tredje och fjärde … Han tyckte det var underbart att arbeta igen, att ha lunch, att kunna gå på dass utan att bli avbruten. Han funderade på att sova över på jobbet eftersom de alltid var minst fyra personer i dubbelsängen…

  2. Islandsmamman skriver:

    Haha, precis min åsikt om det hela också. Att gå till jobbet var rena rekreationen – och så fick man chans att långta efter sina korta människor också. 😉

  3. Smugglosmurf skriver:

    Hihi, ungefär sådär har jag också resonerat här i föräldraträsket när jag kastat i mig lunchen med en ålande unge i knäet och paniktorkat mig på toaletten när den vanligtvis timlånga förmiddagsluren avslutats alldeles för tidigt med ett gallskrik. Trevlig blogg förresten!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s