En liten saga om fack och politiska partier.

En gång i tiden, för ganska länge sedan, men inte så länge sedan som man kan tro, så var det olagligt att vara med i facket.
Arbetare som ville diskutera arbetsvillkor och löner fick smyga sig undan efter de långa arbetsdagarna och prata i lönndom.
Märkligt nog, trots långa arbetsdagar under usla arbetsvillkor och med betydligt mindre lön än vad man tror att någon ska kunna överleva på, så gjorde de just det.
Diskuterade. Var förbannade. Ville förändra världen till det bättre.

De slöt sig samman i fackföreningar. Trots att det var olagligt så bestämde de sig för att enda sättet att kunna ändra på sina arbetsvillkor var om de stod enade tillsammans och sa att de lade ner arbetet ifall de inte fick bättre arbetsvillkor.
Om en gör det så är det bara att plocka in en ny, men om tusen gör det… Ja, då stannar arbetet upp. Och då är det förhandlingsläge, minst sagt.

Hur som helst så begrep man redan då att det där med fackföreningar nog var bra och allt, men att det behövdes politiker också, som stod på arbetarnas sida. Det var lite magert med det nämligen, under en tid när allmän rösträtt låg några år in i framtiden. Den som hade mest pengar hade flest röster och som ni nog förstår hade inte arbetarna på den tiden särskilt mycket pengar.

Så vad hände?
Jo, man startade ett arbetareparti. Ett parti där arbetarnas röst skulle höras. Det Socialdemokratiska ArbetarePartiet.
Succé blev det väl inte från början, direkt.
Men hur det nu gick så blev det ändå i slutändan så att fackföreningarna slutade vara olagliga. Allmän rösträtt infördes. En röst per myndig invånare.
Stollerier, förstås, som ledde till att det där Socialdemokratiska ArbetarePartiet faktiskt blev rätt så inflytelserikt.

Klart man röstade på det parti man själv varit med om att starta!
Eller nä, förresten. Nu ljög jag. Det fanns några som var med i partiet som tyckte att det där med förhandlingar och långsiktiga strategier inte var något vidare.
Revolution, som i Ryssland, det var modellen! Skjut hela kungahuset och sen är det bara att köra på.

Det tyckte inte majoriteten av partimedlemmarna. Minoriteten blev förbannad och valde att gå ur och bilda ett eget parti – det som idag heter Vänsterpartiet.
Hur som helst…

Som det ser ut idag så är det en liten saga om den upp- och nervända världen.
De som röstar, alla myndiga, eller åtminstone en del av alla myndiga som orkar ge sig iväg ut och rösta, har bestämt sig för att de tycker att sossarna är lite tråkiga.
Gråsossar, kallas de för. De är inte nyskapande och trendiga, nämligen. Lite trista och dävna och bara tjatar om solidaritet istället för soliditet, rättvisa istället för skatteavdrag och något så himla hippt och otrendigt som jämlikhet istället för ROT-avdrag.

Inte för att inte ROT-avdraget är jämlikt. Eller, ja, beroende på hur mycket man tjänar så är det ju inte det, men det är ett sidospår i berättelsen det.

Det här är en saga, sluta klaga – i sagans värld får man spåra ur.

Jo, som det då och då händer i sagans värld så blir det inte riktigt som man kan hoppas på. Man hade kunnat tro att det Socialdemokratiska ArbetarePartiet tillsammans med Facket hade kunnat göra allting bra. Så är det ju inte.
Mycket blev bättre. Samhället, alla tillsammans, bestämde sig för att det vore himla trevligt om man hjälptes åt att ta hand om varandra. När någon blev sjuk behövde de inte betala hela vårdkostnaden själv, när någon blev arbetslös behövde de inte oroa sig alltför mycket över att de inte skulle klara av att betala hyra och mat medan de sökte nytt arbete…
För tillsammans lade vi undan pengar att använda vid dåliga tider.

Sedan bestämde sig folket för att det här kändes så himla urmodigt. Om jag är frisk, stark och är bra på mitt jobb, varför ska jag betala för någon som bara ligger och slöar på soffan och klagar över lite cancer? Eller för den delen den där luddiga ”Gått in i väggen”-diagnosen, den har jag minsann aldrig känt av, visst, jag mår skit, men jobbar, det gör jag!

Nå, ja. Eftersom så många kände så och ville ha en förändring så blev det en förändring.
Själv råkar jag tycka att det blev en förändring till det sämre. Jag gillar att betala skatt. Jag tycker om en stor offentlig sektor med trygga arbeten inom sådana områden där det alltid behövs folk. Som sjukvård, skola och äldrevård.

Hur som helst, nu avvek sagan lite igen… Men den är snart dags att lägga undan en stund. Slut, det tar den aldrig, för sagan är allt omkring oss.
Men ibland får man sätta punkt för stunden i vart fall.

Jo – det jag skulle komma fram till är att alla fackförbunden och de politiska partierna idag skulle må ganska bra av att fundera lite kring sina roller här i tvåtusentalet.
Jag själv är av den personliga uppfattningen att även om jag tycker att det Socialdemokratiska ArbetarePartiet är det bästa alternativet så förstår jag att alla inte håller med mig om det.
För all del. Alla kan inte vara lika kloka som mig. 😉
Men – jag tycker mig se att det påstås bland partierna att alla trots allt vill samma saker.

Alla vill ha flera jobb.
Alla vill ha en värdig och bra vård.
Alla vill att de gamla ska tas väl om hand.
Alla vill ha en utmärkt skolgång för de unga.

Det är bara vägarna dit och hur man ska nå målen som skiljer sig åt.
Därför föreslår jag lite ödmjukt en större samarbetsvilja.
Visst, vi kan stirra oss blinda på allt som skiljer åt, men vi skulle också kunna fokusera en smula på de områden där vi faktiskt är överens, så att NÅGOT händer istället för ingenting.
Jag tror inte vi bara kan sitta och vänta på att det ska bli bra sen.

Vad sägs om att börja jobba på att allt ska bli bättre redan nu?
Snipp, snapp, snut… så var denna sagan… inte över, men just nu är det slut.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till En liten saga om fack och politiska partier.

  1. herrsspekulerar skriver:

    Problemet för mig är att SAP pratar mer än agerar. Där man själva har blivit en del av det man påstår sig bekämpa, där familjeband är en del av verkligheten. Där egna intressen går före den stora massans behov osv.

    //Herr S

    • Michis skriver:

      Du får gärna vara lite mer specifik.
      I en värld där moderater påstår sig vara ett arbetarparti så behöver man nog vara specifik för att inte missförstånd ska uppstå.

  2. herrsspekulerar skriver:

    Både du och jag har ju varit inne på den här diskussionen tidigare.

    Där jag anser att facket sviker sina ideal för medelklassens fördelar, där du anser att det inte är så.

    Kan du förklara för mig varför det under Socialdemokratin skapades en massa priviligier för politiker, varför dom lever enligt andra regler än övriga samhället? Varför dom skall ha tillgång till förmåner som övriga samhället inte har.

    Varför har man andra regler när det kommer till arbetslöshet för en politiker. Jag förstår grundtanken att man inte skall förlora på att engagera sig politiskt, men det är knappast en verklighet som är relevant idag om den någonsin har varit det.

    Moderaterna är inte ett arbetarparti, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, det.

    Varför försvarar SAP de regler som gäller för riksdagspolitiker när man utåt sett kritiserar näringslivet för samma typ av avtal. Är inte det att hyckla med de ideal man påstår sig stå för, när man inte är beredd att leva som man lär ut.

    När facket ser till dom starkaste medlemarna före dom svagaste grupperna, det är kanske en realistisk verklighet som man måste följa, men då tycker jag man skall vara ärlig med det, så dom svagare grupperna kan söka sig en annan organisation.

    Hur kommer det sig att facket ofta om inte alltid gör sämre avtal för yrkesarbetare än tjänstemän, där man lockar med någon enskila krona i ökning när högre pensions inbetalning hade gett ett större utfall. Varför finns det en sådan enorm skillnad i avtalspensionen mellan tjänstemän och yrkesarbetare, det handlar om rätt många procent, något som gör enorm skillnad i det långa loppet.

    //Herr S

    • Michis skriver:

      Det är många saker att besvara och jag kan ärligt säga att jag inte är insatt i varje enskild fråga du tar upp.

      Jag vet till att börja med inte vad det är du menar med ”medelklassens fördelar”. Eller hur du menar på att facket sviker sina ideal för dessa fördelar? Dessutom vet jag inte heller vad du menar med att facket skulle se till de starkaste medlemmarna, eftersom jag arbetar dagligen på mitt fackliga arbete för just de svagaste, de som ber om hjälp. De starka är de som bär organisationen för de svagas skull, solidariskt. De som ber om hjälp får den, efter bästa förmåga från fackligt håll.
      Jag vet faktiskt inte vilken annan organisation de svagare grupperna skulle kunna söka sig till, har du något förslag?

      Och sedan vill jag påpeka att du blandar ihop fack och fack. ”Facket” är inte en enhetlig massa – varje fackförbund tecknar egna avtal med den arbetsgivarorganisation som organiserar de företag vars arbetare omfattas av facket. Tjänstemannafacket och de mer renodlade arbetarefacken gör säkert sitt bästa på varsitt håll, men du kan dock inte glömma att det är ett AVTAL som ligger till grund för det arbete som görs, man ska vara överens från arbetsgivarhåll och arbetstagarhåll via ombud. För det mesta är det ett givande och ett tagande.
      Skillnaden i avtalspension kan ju därmed förklaras genom att det handlar om olika avtal. Självklart är det något som bör förbättras, men det kan jag lova dig att man arbetar för också.

      Så, nu tar vi (S)-frågorna. Nej – jag kan inte förklara varför du tror att det enbart var socialdemokraterna som skapade privilegier för just politiker – själv har jag tyckt mig se att alla partiers politiker varit inblandade i det. Jag har åtminstone inte kunnat hitta en enda riksdagsomröstning där alliansens politiker röstat NEJ till höjda löner. Det är i princip bara vänstern och miljöpartiets representanter som röstat nej till höjda löner
      I övrigt tror jag att du får fråga riksdagspolitikerna direkt om varför de försvarar reglerna de varit med om att skapa – jag är inte där, så det är svårt för mig att veta varför de gör som de gör.

  3. herrsspekulerar skriver:

    Jag är väl medveten om att facket består av olika förbund, med olika agendor.

    Men återigen, varför betalar dom med lägst inkomst högre avgift procentuellt sett när det kommer till dom flesta förbund som är kopplade till ”arbetar” förbunden?

    Personligen så tycker jag det är rätt så intressant att vårdförbundet gick ut i en jättekamnpanj avlustat med en strejperiod där man slog på slog på stor truman för att dom sämst betalda fick så mycket bättre betalt, när det i själva verket handlade om ett extremt litet fåtal som gynnades, den stora massan förlorade pengar på den strejken, något som tar några år att kompensera för den lilla höjning dom fick. Jag är personligen ganska övertygad om att man på det lokala planet hade kunnat öka lönen för den svagaste gruppen med ett bättre resultat än vad som nu skedde.

    Facket behövs det är vi båda överrens om, det jag ifrågasätter är hur man agerar numera.

    För mig blir det bara komiskt när ett antal fackförbund pratar om att det måste byggas billigare bostäder, samtidigt som man genom olika företag, fonder man som förbund är delaktig i bygger lyxlägenheter, då rimmar idealen illa mot den verklighet man genomför.

    En annan sak jag inte förstår är varför facket är såemot minimilöner, varför man försvarar sina avtal in i absurdum, när det innebär att företag som skiter i avtalen kan betala löjligt låga löner utan att bryta mot lagen.

    Nu är jag inte syndikalist, men det är i mina ögon faktiskt ett fackförbund som faktiskt har en åsikt som dom agerar enligt, där det inte bara är tomma ord.

    När det gäller politikernas löner och förmåner så påstår jag inte att högern är bättre än SAP när det kommer till det, finns väl några få unandtag där, mig veterligen så är det bara MP som faktiskt lever som dom lär, ja i någon större utsträckning, överlag så är jag imponerad över hur MP agerar, dom vågar stå för sina åsikter även om dom inte alltid är så bekväma. SAP och övriga partier verkar mer intresserade av makten än något annat. Självklart så finns det undantag i alla partier, men som organisationer i stort så är det inte speciellt många som imponerar på mig.

    Det är också intressant att se hur det i många kommuner med socialdemokratiskt styre görs en del avtal med facket som är allt annat än fördelaktig för dom fackliga medlemarna, där man ofta förhandlar bort övertids ersättning osv, där man har en årsarbetstid istället, dvs kommunen slipper betala ut ersättning. På samma sätt så är det inte helt ovanligt att man inte anställer timvikarier när det enligt avtalen är så att dom skall bli fastanställda, då slutar man ge dom personerna timmar och plockar in någon ny, hur facket kan gå med på detta är för mig en gåta, för behovet av att anställa någon finns där uppenbarligen.

    Majoriteten av de förmåner riksdagspolitikerna har tillkom under ett styre där SAP hade den ledande rollen, med andra ord så hade man kunnat stoppa det om man hade velat, men nu var man istället den pådrivande kraften för dessa förmåner.
    //Herr S

    • Michis skriver:

      Jag vet inte vad det är för förbund du syftar på, men intom Transport så är det som du säger procentuellt – men summan ökar med inkomsten och har dock ett maxtak.
      Vårdförbundet kan jag ju inte säga så mycket om, eftersom jag inte vet varför de gör som de gör.

      Lyxlägenheter tror jag inte heller att Transport är inblandade i att bygga.

      Du vet om att minimilönen i Sverige är 0:-?
      Och att hela fackföreningsrörelsen/arbetsgivarföreningsrörelsens överenskommelser bygger på att man kan vara just överens?
      Finns det kollektivavtal så finns det, finns det inte kollektivavtal så är det ju de enskildas avtal som finns – det direkt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Då är det än idag bäst att försöka organisera sig som arbetstagare, eftersom det är bättre med fler som är överens än att stå ensam mot arbetsgivaren.

      Syndikalisterna är ett fackförbund där jag själv hade funderingar på att gå med en gång i tiden. Dock ändrade jag mig då jag faktiskt tycker det är trevligt med lite upptrappningar – kör man igång med vild strejk hela tiden så har ju inte arbetsgivaren något att lita på, avtalet blir inget värt om det bryts och det går ju åt båda hållen.

      Sedan sitter ju inte jag heller på sådan insideinfo som du verkar göra, för jag vet inte vilka avtal Kommunal har med kommunerna.
      Men naturligtvis tycker jag att Kommunal borde göra något åt situationen så gott det går.

      …och om inte riksdagspolitikerna hade uppskattat förmånerna så hade de alla kunnat göra något åt det, oavsett partifärg, eftersom det är rätt få stunder där SAP haft ensam majoritet i riksdagen?

    • Michis skriver:

      Sen kanske jag är helt crazy och galen, men jag har precis för mig att Kommunal inte förhandlar kommun för kommun, utan att de förhandlar med paraplyorganisationen ”Sveriges Kommuner och Landsting”, vilket innebär att när Kommunal förhandlar spelar det skvatt ingen roll om det är en S-styrd kommun eller M-styrd kommun?
      Kommunals medlemmar ska liksom stötas och blötas mot ALLA Sveriges kommuner och landsting, inte ett i taget?

  4. herrsspekulerar skriver:

    Det som stör mig mest med SAP är att man påstår sig stå för en sak och sen agerar på ett helt annat sätt. SAP ligger bakom undantag när det gäller beskattning av företag, dvs dom riktigt stora företagen och dess ägare slipper betala så mycket skatt, samtidigt som man utåt sett propagerar för att dom som tjänar mycket skall betala mycket skatt. Det tycks dock inte gälla dom som tjänar offantligt mycket utan gäller bara vanliga arbetare som tjänar bra.

    Det är kanske en realitet att vi får ha andra skatte regler för ägare av storföretag, men då får man ju vara ärlig med det utåt och inte låtsas om att man tycker dom skall skatta mer för allas bästa.

    Facket behövs, men en förändring är nödvändig, något som verkar mer eller mindre omöjligt att genomföra sålänge som gamla dogmer styr verksamheten.

    • Michis skriver:

      Det där håller jag med dig om. Det stör mig också. Det är därför jag är medlem i SAP, så jag har rätt att delta i möten och rösta för eller emot förslag – samt skriva motioner om det mig lyster.
      Förändring kan komma inifrån, men jag tror inte det leder någonvart för mina åsikter om jag bara står utanför och säger dem.

      Samma sak för mig med facket. Förändring måste ske, det håller jag med dig om, det är därför jag är medlem och det är därför jag är stolt och glad över att ha blivit förtroendevald så att jag faktiskt får arbeta fackligt mot de visioner som jag har. Ett levande fack där medlemmarna engagerar sig kan inte stagnera på samma sätt som ett fackförbund där medlemmarna anser att ”facket får göra det facket gör, jag betalar medlemsavgiften så jag betalar dem för att jobba åt mig.”
      Det är inte det medlemsavgiften innebär. Facket – är alla medlemmar. Vi är inte mer än vad medlemmarna är överens om.
      Inget mirakelarbete alltså, bara stenhårt jobb och en tvungenhet att engagera sig.
      Precis som vanligt.

  5. herrsspekulerar skriver:

    När det gäller fack avgiften och ett maxtak så innebär det ju att dom som tjänar minst får betala mer än dom som tjänar mest. Hur stor denna skillnaden blir beror ju väldigt mycket på vilket förbund det rör sig om.

    Om vi tar industrifacket som har en stor spridning på vad deras medlemmar tjänar, så blir det väldigt orättvist, dom som går på lägsta lönen betalar ju % sett betydligt mycket mer än dom som tjänar mer än maxtaket.

    Detsamma gäller för Byggnads, där dom som tjänar mest betalar % sett mindre än dom som jobbar för lägsta lön, det är en enormskillnad på vad du kan tjäna, lägsta lön runt dom 130 i timmern medan dom som tjänar mest har runt 210 kronor i timmen. Men en riktpunkt som gör att dom flesta ligger runt 175-185 kronor i timmen.

    Ja jag är medveten om att vi inte har någon reglerad minimilön i lag i Sverige och jag tycker det är vansinne, för det innebär ju faktiskt att vid stora projekt så kan man ta hit arbetskraft som jobbar för betydligt lägre löner än vad som är norm i Sverige. Att sätta ett stort projekt i blockad är mer eller mindre omöjligt, då köper dom ju bara alla tjänster från något annat land, transporter, material osv. Det är j ubara att ta vad som händer i ditt eget område. Där man ”köper” tjänster från egen företagare från andra länder, dvs lastbilsförare som kör för en lägre lön än vad deras avtaslbundna kollegor gör, detta är ju helt lagligt, dvs en sanktionerad lönedumbning som inte går att komma åt vi rättsliga åtgärder.

    Kommunal har ju sina centrala förhandlingar, där grundreglerna sätt upp, precis som dom flesta andra förbund gör, sen är det ju upp till den lokala organisationen att göra undantag till reglerna. Kommunal skrämmer mig ordentligt, är inte helt ovanligt att dom som är aktiva i Kommunal samtidigt är medlemar i arbetarkommunen och där umgås aktivt med dom styrande politikerna, detta i samband med att man sällan driver de frågor som är viktigt för de medlemmar som sitter på den svagaste positionen, dvs timanställda gör ju mig misstänksam. Samtidigt så propagerar man utåt sett för att alla skall ha rätt till fast arbete, 100% arbetstid osv, något som man i praktiken är med och motverkar, då man accepterar ständiga timvikarier osv.

    Ja det är rätt att man skall påverka det man inte gillar innifrån, men det är fan inte lätt när ledningen gör att för att hålla kritiker utanför, när den interna kritiken sopas bort, när organisationen blir viktigare än sakfrågan. Nu har iofs Transport alltid varit en öppen organisation som vågat vara kritiska både internt och utåt, mot moderorganisationen LO.

    Nu är jag iofs rätt så övertygad om att du är en person som inte är naiv och fastnar i floskler, men ibland så blir jag bara så trött när det skrivs en massa om något som facket och SAP påstår sig stå för men ständigt visar att dom inte verkar för.

    Jag upplever det som mer eller mindre omöjligt att engagera sig fackligt om man är kritisk mot den rådande normen, om man inte är intresserad av att delta i det spel som pågår, där det handlar mer om personlig karriär för ombudsmän än något annat.

    //Herr S

    • Michis skriver:

      Som sagt, jag har inte stenkoll på hur alla andras fack gör med procenten, men är man medlem i dem så föreslår jag ju lite försiktigt att man tar upp såna frågor till diskussion.
      Vad gäller cabotage och utländska förare driver Transport frågan för en ny lagstiftning, bland annat genom uppropet http://www.namninsamling.com/site/get.asp?SundAkeriKonkurrens som du gärna får gå in och skriva under! 😉

      Jag vet inte i detalj vad du varit med om, men beklagar naturligtvis att du inte känt dig välkommen.
      Jag hoppas att eventuella missnöjda Transportarbetare tar möjligheten att höja sin stämma och kontakta närmaste avdelningskontor om det de upplever som problem innan det går för långt för dem.

  6. cocoon skriver:

    intressant diskussion och jag gillar din ”saga”

    herr s har några viktiga poänger
    men han tar upp timvikarier vid några tillfällen

    timvikarier är vi tvugna att ha
    det finns inte tillräckligt med personal
    så är det bara

    • Michis skriver:

      Jo. Och jag önskar att det skulle finnas möjlighet till mer personal, vilket jag inte tror fungerar så länge man ser personal som en kostnad, istället för som människor som säkert gladeligen gör sitt bästa om de får en lön de inte bara kan överleva på om de har tur, utan den lön jag tycker att de faktiskt förtjänar.

  7. herrsspekulerar skriver:

    Jag har inget problem med att man tar in timvikarier för att fylla upp vid toppar, men jag har ett problem med att man använder timvikarier som en konstant resurs, när sen berörd person har jobbat så mycket att man måste erbjuda fast tjänst så slutar man använda den personen och ger någon annan dom timmarna.

    Du utnyttjar man ju bara systemet och är inte speciellt sjysst mot den person som tror att den skall få fast anställning, när det uppenbarligen finns ett behov.

    Personal är en kostnad, men en nödvändig sådan för att bedriva den verksamhet man nu håller på med, oavsett om den är vinstdrivande eller utgör en service funktion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s