Lars Lindgren, förbundsordförande i Transport, har ordet:

Så här skriver nämligen vår ordförande i Svenska Transportarbetareförbundet i TransportUppdraget nr 9 – oktober 2011.

”Unga ska inte ha låga löner”

Under de pågående avtalsförhandlingarna har arbetsgivarna ständigt återkommit till en fråga: de vill sänka lönerna för ungdomar. Eller rättare sagt: de vill sänka lönerna för nyanställda, alltså även medelålders män och kvinnor som får jobb i branschen.

Mönstret blev närmast övertydligt under förhandlingarna om ett gummiverkstadsavtal. Där ville MAF sänka ungdomslönerna med uppåt 5 000 kronor per månad. Äldre nyanställda skulle över huvud taget inte omfattas av lönetabellerna.
De ska förhandla fram sin egen lön, om arbetsgivarna får som de vill.

Vi säger konsekvent nej till de kraven. Men eftersom även många i våra medlemsled tycker att arbetsgivarna har en poäng, kan det vara rimligt att förklara varför vi agerar som vi gör.

Arbetsgivarna – och regeringen – brukar motivera sina krav med att företagen inte anställer ungdomar på grund av att de är för dyra. Det är förmodligen inte alls sant.
Redan nu har arbetsgivarna fått lägre kostnader när de anställer arbetare under 25 år genom en halvering av arbetsgivaravgiften.
Dessutom har många fack redan sänkt ingångslönerna i avtalen. Det verkar dock inte som om de åtgärderna har påverkat den alltför höga arbetslösheten bland ungdomar.

När borgerligheten vill lösa problemet med ungdomsarbetslöshet, genom lönesänkningar, löser man alltså inte de problem som man säger att man vill lösa. I stället tyder mycket på att de använder ett stort och allmängiltigt problem, den skyhöga ungdomsarbetslösheten, för att lösa ett eget problem: att företagsägarna tycker att lönekostnaderna är för höga.

Det problemet bör vi inte hjälpa dem att lösa. För i våra branscher får låga ungdomslöner ett mer generellt genomslag. Om arbetsgivarna får rätt att sänka ungdoms-/ingångslönerna med flera tusen kronor, utvecklar snart ett antal företag detta till en affärsidé: bara anställa under 25. Och sedan fylla på med bemanningsföretag, som ska avlöna sitt folk med låga genomsnittliga löner på det inhyrande företaget.
Den möjligheten vill vi inte se utvecklad.
Det innebär inte att arbetslösheten bland unga är oviktig.
Tvärtom är saken alldeles för betydelsefull för att utsättas för fusklösningar, som mest skapar nya problem.

Vår hållning innebär inte att vi är emot alla skillnader mellan unga och erfarna. Vi menar att skillnaderna bör vara relativt begränsade. Och att ungdomarna ska komma upp i samma minimilön som erfarna arbetskamrater på bara några år. Och det bör poängteras att vi förhandlar fram minimilöner. Våra avtal lägger golv, men sätter inga tak.
Därför kan naturligtvis en arbetsgivare betala en särskilt duktig arbetare lite extra om han/hon vill. Men extrapengarna ska tas från det egna företaget, inte från den kollektiva summa som regleras i kollektivavtalet.
Vi förser allså arbetsmarknaden med ett antal grundläggande spelregler som, i första hand, ska motverka lönedumpning och en marknad där arbetsgivarna konkurrerar med låga löner. Vår inställning till sänkta ungdoms- och ingångslöner bör ses i det ljuset.

Därtill kommer en annan viktig aspekt: Den fackliga organisationsgraden bland unga har sjunkit stadigt under en följd av år. Den kräftgången har många orsaker, men en sak är säker: Det blir inte lättare att rekrytera ungdomar till Transport, och andra fackföreningar, om det första de får lära sig är att de ska tjäna flera tusen kronor mindre i månaden än sina äldre kollegor.
De gör ju samma jobb och ofta har ungdomar högre kostnader än äldre, etablerade kollegor. Flertalet har just bildat familj och ska bygga upp ett hem. Det kostar massor.

Man bör också komma ihåg att arbetsgivarkraven inte bara gäller ungdomar: De gäller alla nyanställda. Där blir resonemangen än mer absurda. Enligt arbetsgivarna ska, exempelvis, en erfaren och skicklig yrkesförare säljas ut till reapris, bara för att hans gamla arbetsgivare har gått i konkurs.
Tanken är att den arbetslöse är arbetslös på grund av något individuellt fel på just honom eller henne. Därför ska också den defekta arbetskraften säljas billigt, som ett led i ambitionen att ”stoppa utanförskapet”.
På ett övergripande plan bygger arbetsgivarnas krav på en felaktig och direkt kränkande verklighetsbeskrivning.
Den verklighetsbeskrivningen har som långsiktigt mål att sänka lönerna. Inte bara för de svårplacerade, utan för alla.

Det hoppas jag att ni som är förtroendevalda i Transport förstår.
Och att ni också kan förklara saken för era arbetskamrater.

-Lars Lindgren
Förbundsordförande

____

Ni förstår säkert varför jag vill att ALLA ska läsa den här texten. Den är fantastisk!
Jag vet inte hur många gånger jag hört: ”Men min arbetsgivare säger att hen önskar att hen kunde ge mig högre lön men facket säger att hen inte får det!”
Det är bullshit, mina kära kamrater, rent bullshit – det enda arbetsgivaren inte får göra är att gräva ur dina arbetskamraters fickor för att finansiera din lönehöjning, men självklart kan din arbetsgivare ge dig mer i lön om hen finner att du är värd det.

Så var det med saken.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s