Arbetarrörelsens historia

Jag noterar i SvD att någon som kallar sig för partipolitiskt obunden, men som tidigare varit moderat fullmäktigeledamot i Mellerud, varit och rotat igenom de gamla arkiven och minsann hittat bevis för att de nya moderaterna har helt rätt när de påstår att de stod på barrikaderna och kämpade för den allmänna rösträttens införande.

Nåväl, efter att ha konstaterat att historikern ifråga inte verkar ha övergett sina gamla blåfärgade glasögon när han läser i arkiven: (Läs att jag vill se källa på att Staaf och Branting röstade nej och reserverade sig mot förslag för att de ”kände sig snuvade på äran för en så viktig reform” istället för att de röstade nej och reserverade sig mot hur förslaget var utformat, helt enkelt) så noterar jag att historieämnet är sorgligt eftersatt.

Jag är säker på att jag inte egentligen behöver länka till bloggar som påpekar annat ur moderaternas historia, men jag gör det ändå.

Sedan tar jag lite snabbt och konstaterar följande:
Om man nu är lite allvarlig när man granskar historikerns granskning så kan man notera följande saker:
1889 bildades det socialdemokratiska arbetarepartiet. På den första konstituerande kongressen kom man överens om att driva frågan om allmän rösträtt.
Vid denna tidpunkt var arbetarna utestängda från kommunal- och riksdagsval av den enkla orsaken att man var tvungen att vara rik för att få rösta, något som våra kära förfäder inom arbetarrörelsen inte kunde tillskriva sig.

År 1896 hade socialdemokraterna möjlighet att få in en representant i riksdagen. Hjalmar hette han, för övrigt. Han röstades in med stöd av liberala kretsar i Stockholm.

År 1902 anordnades en större demonstration på Norra Bantorget i Stockholm med krav om en allmän rösträtt och 120 000 arbetare gick ut i strejk den 15 maj för att ge eftertryck åt kravet på en rösträttsreform.

Efter omfattande opinionsyttringar i form av strejker, demonstrationer och en stor folkopinion lyckades Socialdemokraterna få de konservativa att gå med på en rösträttskompromiss. Liberalerna spelade också en framträdande roll då kompromissen kom till stånd. Den innebar att alla män som fyllt 24 år skulle få rösträtt till Riksdagens andra kammaren men inte till den första.

Rösträtten till de kommunala församlingarna var fortfarande graderade efter inkomststreck något som gynnade de rika. De allra rikaste kunde därmed ha upp till 40 röster! På detta sätt styrde överklassen fortfarande själva hur Riksdagens första kammare var sammansatt.

Kvinnorna saknade fortfarande rösträtt. Men kompromissen innebar ändå att många av de människor som ville rösta på Socialdemokraterna nu kunde göra det. Kampen för allmän och lika rösträtt fortsatte därför.

…jag kan fortsätta, men eftersom jag redan i princip rakt av kopierat från följande länk:

http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/

…så föreslår jag att ni som är intresserade av arbetarrörelsens historia läser vidare där. Gärna med följande ord i bakhuvudet: ”Ska moderata (ursäkta, ”partipolitiskt obundna”) historiker tolka varför de som kämpade för arbetarnas rätt arla i urtid innan den moderna demokratin slog igenom tänkte som de gjorde, eller är det möjligt att tolka handlingar ur ljuset av den tid som var, med revolutioner och slitningar, på ett sätt som är mer välvilligt än ett småsint: ”De kände sig snuvade…”

Bara undrar.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s