Utøya. 1 år senare.

Jag kommer aldrig glömma var jag var den 11 september 2001.
Jag kommer heller aldrig glömma var jag var den 22 juli 2011.
Om jag kunde få leva resten av mitt liv utan att någonsin höra talas om massakrer och bombdåd och terror mot värnlösa människor skulle jag vara lycklig.

Utøya är summan av hatet. Av islamofobin, av paranoida vanföreställningar om ”arabisering” och ”Oikofobi”. När någon är tillräckligt övertygad om att barn och ungdomar som bara önskar demokrati och kärlek är det största hotet av allt, det är då morden och terrorn börjar.

Men – en man kunde visa allt det hatet. Vi alla tillsammans kan visa så oerhört mycket mer kärlek.
För det är kärlek som är svaret. Öppenhet. Demokrati.

I dag är en dag av stillhet och minnen, utom på taggen #svpol på Twitter då… där går rasister längre än någonsin i sitt hat. De väljer denna dag att föra fram mer hat, mer intolerans och visar exakt vad de står för.
Jag kan inte förstå det. Kommer aldrig förstå det. Det finns inget ”vi och dem” i mänskligheten. Det finns bara ett vi.

Nu framöver – ett liv i ständig kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Ett liv där vi kämpar för fred, frihet, demokrati och allas lika värde.
Enade vi stå.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Funderingar. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Utøya. 1 år senare.

  1. Ping: En stund att minnas « Görans tankar och bagateller

  2. Ping: #utøya « PeoWagstrom's Weblog

  3. Ping: Ett år senare « Röda Berget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s