Det politiska hantverket

I går var det en utfrågning av oss som kandiderar till riksdagen, tråkigt nog kunde varken Anders Härnbro eller Peter Kennerfalk delta på grund av andra aktiviteter.

Folkbladets Widar var där och har skrivit om det här.

Jag tackar för de fina ord Widar skriver om mig, men kan inte låta bli att fundera lite kring det där med politiskt hantverk.
Google hittar en nätbok som tar upp en del om just det politiska hantverket och vad jag förstår så handlar det om att ha rätt timing, koncentrera sig på de viktiga frågorna och att uppnå en god samverkan med tjänstemän och andra politiker för att kunna driva sina viktiga frågor till en god slutsats.

Inget av det känns direkt väsensskilt från den fackliga organisationen. I den behöver jag inte bara övertyga eventuella tjänstemän, i den behöver jag faktiskt ha med mig en majoritet av medlemmarna om jag vill ha igenom beslut.
På så sätt skulle jag vilja säga att den politiska organisationen behöver lära mer av den fackliga organisationen – för om vi i facket inte gör som medlemmarna vill så kommer inget hända.

Inom politiken upplever åtminstone jag ibland att det är toppstyrt i stället. Någon kommer på en bra idé och sedan söker man stöd för den idén hos de som blivit invalda och så får man gehör och kan rösta igenom det, vilket är en helt korrekt demokratisk ordning, men man glömmer liksom bort de där som en gång röstade in de invalda i församlingen.

Det blir ett glapp mellan folket, som all offentlig makt utgår ifrån och de folkvalda, som ska vara företrädare.

Vad gäller att lära sig ett politiskt hantverk så är jag en varm förespråkare av det livslånga lärandet. Det finns få saker jag inte vill lära mig mer om och ett av de hål jag erkänner att jag har – det är geografi och kunskap om alla andra länders statsskick, styrelseformer och inbördes förhållanden. Jag ser med andra ord fram mot att lära mig mer.

En av orsakerna till att jag valde att kandidera till riksdagen är dock ändå att jag tror att det kan vara en klar fördel med den fackliga bakgrunden jag har. Just för att jag inte är en supererfaren politiker som varit med jättelänge så tror jag att jag kan bidra med bra saker till Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

Jag tycker att en viktig del som vi glömt bort, både inom fack och politik – är att organisera gräsrötterna. 
Där behöver vi göra mer, fråga om medlemskap och utbilda medlemmar.

Men gör man som man alltid gjort så får man det man alltid fått.
Vi har vilat på gamla lagrar och idéer om att folket kommer till oss, för som folkrörelse ska vi ju organisera folket.
Det tror jag inte fungerar längre – i stället är det upp till oss att ändra sättet vi tänker på.

Utfrågning 2013-09-02

Utfrågning 2013-09-02 Fotografi: Robert Svensson

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Michaelas tankar och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s