När föraktet övergår i hat

Den här dagen för tio år sedan fick vi beskedet om att ännu en socialdemokratisk politiker avlidit. Mördad.
Gärningsmannen var ännu okänd, men bilder fanns från övervakningskameror, DNA visade sig finnas på mordvapnet och mordet skulle komma att klaras upp, till skillnad från när statsminister Olof Palme mördades 1986.

Gärningsmannen skulle många år efter mordet uppge att han kände ett hat mot politiker. Dagen innan mordet på Anna Lindh hade han närvarat vid ett möte med Lars Leijonborg, men hade då inte haft någon kniv med sig. Inget tillfälle. Dagen efter var han beväpnad, fick syn på Anna Lindh och tog chansen att hugga kniven i det som för honom stod som en symbol för att han själv inte hade något – en politiker.

Politikerförakt. När folket misstror, ogillar och rent av föraktar de företrädare de själva valt. En sund misstro mot de folkvalda är inget politikerförakt, det är klokt att granska de vi gett förtroende att utöva makt och det är definitivt hälsosamt att se över hur de demokratiska besluten fattas och i vilken ordning.
Men föraktet mot de som väljer att ta på sig uppdrag för att uppehålla den representativa demokratin blir vare sig hälsosamt eller sunt när det inte ens handlar om att granska makten, utan enbart om att misstänkliggöra alla som vill syssla med politik, eller för den delen med fackliga frågor.

"På tal om politiker..."

”På tal om politiker…”

Det blir gärna en lätt surrealistisk diskussion när man först lyfter upp politiska frågor – och sedan påstår att de som kan hjälpa till att göra något åt saken för att lösa de politiska frågorna ”skor sig”.
Det är helt enkelt ett osunt förakt. Något som inte handlar om att göra något åt problemen som finns, utan om att misstänkliggöra och förakta de som försöker göra något åt saken.

De allra flesta som sysslar med politik i Sverige gör det på sin fritid. De som sitter med i olika nämnder på kommunnivå läser nämndhandlingar på lediga stunder och söker tjänstledigt från sitt ordinarie arbete med ersättning för förlorad arbetsförtjänst när det är dags för nämndsammanträde. Att som fritidspolitiker mötas av ett utspottat ”Politiker bara skor sig!” är inte direkt uppmuntrande – med tanke på att man lägger ner helt obetald tid för att upprätthålla demokratin.

De som arbetar som ombudsmän på heltid eller som förbundsordföranden i olika fackförbund jobbar visserligen inte längre ute på golvet. Att avkräva dessa företrädare att de ska kombinera sitt ordinarie arbete med det mer än heltidsarbete som det innebär att vara ombudsman eller ordförande är dock orimligt i mina ögon. Skulle arbetet som ombudsman eller förbundsordförande för ett fackförbund vara oviktigt?
Skulle vi sakna dessa personer om de försvann? Om fackförbundens struktur raserades och vi återgick till hur det var innan vi arbetare organiserade oss?

För min del är svaret ett tveklöst ja – jag skulle definitivt sakna facket.

Nå – politikerförakt och förakt mot de som arbetar fackligt är med andra ord förkastligt, åtminstone när det handlar om en djupt känd avsky i allmänhet, som egentligen inte grundas i något reellt, mer än vad man tror om de som arbetar med det.
Jag vet inte hur många gånger folk fantiserat fritt kring hur bra ombudsmän har det… Och det lär de fortsätta fantisera kring.

Läser minnesartikel över Anna Lindh och reflekterar kring hur hon orkade. Arbetsveckor på 70-80 timmar. Två barn – där det dåliga samvetet över att hon inte var hemma ersattes med ett beslutsamt ”Jag ska visa barnen vad jag gör så de är stolta över sin mamma!”
Föraktet mot politiker ledde i Anna Lindhs fall till att hon blev utsedd som symbol för allt ont som skett i livet mot en ung man med en morakniv. Föraktet övergick i hat och för någon som det då och då svartnade av ilska för så gick det fort att hugga kniven i det han hatade.

Om jag önskar något så vore det att fler tog på sig fackliga och politiska uppdrag. Att man gick med i det fackförbund som man är bör vara medlem i, går på möten och går med på att ta på sig förtroendeposter. Att man engagerar sig politiskt i det parti man sympatiserar med, blir medlem även där och är villig att ta på sig politiska uppdrag.

För ett allmänt förakt mot de som arbetar fackligt och politiskt tror jag bekämpas bäst av att fler tar på sig uppdrag. Att den allmänna uppfattningen om att det bara är de som vill ”sko sig” på uppdragen som tar på sig dem bäst ändras av att fler är villiga att ställa upp och göra sitt för demokratin.

I dag minns jag Anna Lindh, hennes mod, hennes självklarhet och hennes klart lysande engagemang för att göra världen bättre.
Samtidigt minns jag vad som händer när föraktet övergår i hat.
Jag hoppas ni minns det också och att ni istället för att bidra till föraktet och hatet väljer en ljusare väg – en där ni själva är med och förändrar framtiden och nuet till det bättre.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Michaelas tankar och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s