Stöveltrampen ekar återigen

När klyftorna ökar i samhället, när människor börjar snegla misstänksamt över axeln, när skillnader i hudfärg, hårfärg, religion och födelseland får större vikt än vad människor gör, då ökar rasismen.

När man tror att pensionärers försämrade villkor beror på invandring, när man tror att skolresultaten sjunker på grund av invandring, när man tror att alla våldtäkter och alla våldsbrott begås av invandrare, då får vi ett rasistiskt samhällsklimat.

Vad har vi lärt oss av historien egentligen?
Ingenting?
Det börjar inte med koncentrationsläger, det är där det slutar.

Det börjar med viskningar om att det måste vara någons fel att ens barn inte längre får det stöd det behöver i skolan. Det börjar med att man är missnöjd med hur ens gamla mamma har det på sitt äldreboende. Det börjar med att man blir av med jobbet och inte kan få ett nytt.
Det börjar i den ekonomiska krisen, när man upplever att det inte längre finns tillräckliga resurser till hela samhället och man börjar se om sitt hus och vara sig själv närmast.

I den maktlöshet man upplever söker man efter syndabockar.
Avundsjukan och misstron växer.
Blickarna mot de som ser annorlunda ut hårdnar.
Samhällsdebatten växlar från hur vi ska göra för att alla i samhället ska ha det bra till att fråga ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Och så kommer ett rasistiskt parti in i riksdagen. De säger själva att de inte är rasister, men… de säger ju bara det ”alla tänker”.
De pekar ut syndabockarna – det är de där som inte är som vi.
Det känns enkelt och bekvämt. Så klart att det är deras fel. De där andra. Vad skönt.
Då är det ju inte mitt fel för att jag valde några hundralappar mer i månaden i min egen plånbok istället för en fortsatt hög nivå på välfärden.
Det är inte heller mitt fel att jag lägger min röst på en politik som ökar klyftorna mellan de som har och de som inte har.

För om jag fokuserar på att det är ”de andras” fel, då slipper jag se hur samhället fungerar i stort. Då behöver jag inte förstå att resurserna försvinner ur skolan, inte på grund av att folk väljer att bosätta sig i Sverige av olika skäl, utan på grund av att skolpengen blivit åtråvärd ur vinstsyfte. Istället för att eleverna får den undervisning skolpengen ska räcka till kan pengarna försvinna bort från skolan, dess elever och dess personal – samtidigt som kommunerna bär det yttersta ansvaret för att se till att alla barn får utbildning.

Om jag slutar tro på politikens förmåga att möjliggöra ett bättre företagsklimat i Sverige så är det så klart lättare att hata en person som faktiskt får ett jobb för att hen tillhör ”de andra” än att hata den politik som sviker företagen så att de inte kan växa och anställa flera.

Vet ni vad – jag är inte ett dugg förvånad över att rasismen växer sig stark i Sverige, att uttalade nazister demonstrerar och att stöveltrampen ekar återigen.
Det här är resultatet av ett samhälle där vi röstade för ökade klyftor, ett tänkande kring ”vi” och ”dem” där ”dem” är de som inte har jobb, utbildning, språklig förmåga eller på annat sätt avviker från den grupp som de flesta av oss som bor i Sverige trots allt tillhör: De som jobbar, studerar och har det försprång som kommer sig av att vi tillhör en privilegierad klass.

Har jag några enkla lösningar?
Nej.
Det finns inga enkla lösningar på ett samhällsklimat som börjar sjuda av hat.
Jag kan påtala att vi kommer längre om vi alla tillsammans arbetar för ett samhälle där vi anstränger oss för att hitta vägen till en full sysselsättning med schysta villkor för alla – där vi ser till att våra gemensamma resurser fördelas så att alla får chansen att ta sig igenom skolan och där vi kämpar för att livet ska bli bättre för oss alla, men om du som läser detta väljer att tro att samhället blir bättre om vi blir av med ”de där”…
Då är så mycket redan förlorat.

För det börjar inte med koncentrationsläger. Men det är där det slutar.

Roten till allt ont är att tro att en del människor är mindre värda än andra.

Roten till allt ont är att tro att en del människor är mindre värda än andra.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Funderingar och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Stöveltrampen ekar återigen

  1. Ping: I rasande takt utför. | Michaela Leos blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s