Är människor problemet?

I dessa tider när nazister marscherar på 75-årsdagen av Kristallnatten och det blir rubriker av att Jimmie Åkesson tillfälligt -inte- tänker prata om invandring så kan jag inte låta bli att fundera kring hur synen på människor verkar ha förändrats.

Eller har den det?
Jag vet inte. Jag har inte varit med så länge. Jag är född 1980. När jag växte upp så levde jag i ett samhälle med ungefär 500 invånare. När den första familjen i samhället flyttade in där alla i familjen inte var födda i Sverige blev det upptakten på en av de vidrigaste historier jag varit med om. Sonen jagades med kniv av nittiotalsnazisterna vars idéer frodades i Valdemarsvik, Ringarum och Gusum, där Ultima Thule dånade på fritidsgården och där ett högstadiedisco en gång urartade i hitlerhälsningar när nationalsången spelades.

Jag såg rädslan i mina skolkamraters ögon den dagen. De som inte heilade. De som hatet riktade sig mot. De som gått till discot för att ha kul en kväll tillsammans med sina klasskamrater.

Ni som var där, ni minns det.
Ni som inte var där kan nog föreställa er det.

Jag tror aldrig jag kommer att glömma det heller. Det var någonstans där och då som jag insåg att den tunna fernissan av vett och sans går snabbt att nöta ut när människor beskrivs som problem utifrån hur de ser ut, vad de tror på och var de kommer ifrån.

Jag växte upp i en tid när nazister mördade människor. När John Hron misshandlades till döds för att han inte gillade nazism och för att han hade ett annat ursprung än pursvenskt. När Gerard Gbeyo knivhöggs till döds och när ett svartmålat kålhuvud lades på mordplatsen efteråt, med budskapet ”Ett minne till en man som inte tillfört något, mer än en stor kostnad, Klippan kommun”.

Ser ni vad där stod. En kostnad för Klippan kommun. Det var så mördarna såg Gerard. De såg inte hans livs historia framför sig. Barnet han en gång var, mannen från Elfenbenskusten som sökte asyl i Sverige med hoppet om att kunna skapa sig en framtid. Den människa han var.

Samma sak med John Hron. Hans mördare brydde sig inte ett jota om tonåringens böner att de skulle sluta, de tänkte inte på hans föräldrar eller honom själv.

I deras ögon handlade det inte om människor.

Det är när vi tappar medmänskligheten som det blir så lätt att glömma bort de mänskliga rättigheterna. Ni vet, de där rättigheterna som vi gemensamt beslöt oss att följa i FN 1948, tre år efter ett krig som avslutades med att vi släppte atombomber över människor och på någon sekund utplånade hela städer.

Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.

Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.


Det finns så klart fler artiklar än de här, som ni som klickade på länken kunde se.
Allt jag säger är att jag tycker att det är hög tid att vi tar och dammar av de här mänskliga rättigheterna. Vi har haft dem i snart 65 år, men det går inte att säga att vi följer dem.

Positiv antirasism

Positiv antirasism

Jag är för ett samhälle där vi gemensamt gör vårt bästa för att ge alla de förutsättningar de behöver för att klara av att vara med och delta i samhället.

Jag är för ett samhälle där vi ser varandras styrkor och hjälps åt med varandras svagheter.

Jag är för ett samhälle där vi gör vad vi kan för att ta hand om varandra.

Och nog vet jag att alla inte tänker som jag, men det innebär inte att jag tänker sluta prata om det jag tror på.

Annonser

Om Michaela Leo

Jag kan försöka vara trevligare om du kan försöka vara smartare. Deal?
Det här inlägget postades i Funderingar, Michaelas tankar och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Är människor problemet?

  1. Sven-Olof Järn skriver:

    Skrämmande utveckling, och när SD-politiker lägger en motion till deras ”Landsdagar” i Västerås, som vill att Sverige ska gå ur FN. Vi måste sätta ner foten nu!

    • Michaela Leo skriver:

      Framförallt måste vi sluta spela på SD:s planhalva. De pratar gärna om ”invandringens kostnader” och glömmer helt bort att de gör det till priset av ren jäkla medmänsklighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s